Recension: Roffe Ruff – Barrabas

Jonas:

Så kom slutet för monstret. En av våra mest omtalade och hyllade rappare har valt att lägga micken på hyllan och bjuda oss sitt farväl genom detta sista album, Barrabas. Den slitna dödskallemasken vägde för mycket, bördan blev för tung och bägaren rann över för Roffe Ruff, som blev exponerad på precis det sätt han inte ville bli. Barrabas är en skiva innehållande elva spår. Inga versioner eller gamla låtar, enbart nya produktioner. Och jag erkänner utan att tveka: jag fastnade direkt.

Roffe Ruffs musik har förmedlat mycket genom åren. Knivskarp kritik riktad mot de samhällsinstanser som förtjänar den, flummiga vandringar genom minnen och gamla drömmar, komiska skildringar av försvunna solar och svettiga, sömnlösa berättelser om depressionens botten. Och nu har sista penseldraget lagts på tavlan. Resultatet blev ärlighet i dess mest klara och fulländade form, ackompanjerat av musik som når in och rör om i ditt huvud. Ett ljud av en svärm flugor kring ett ruttnande lik. En missanpassad individ på flykt från den fördomsfulla pöbeln. Där har du Barrabas. Ett album fyllt av förklaringar på de frågor som det tidigare inte funnits direkta svar på, samtidigt som lyssnaren naturligtvis tillåts tänka efter själv. Jag kan inte låta bli att gå in i existentiella tankebanor och att flyta iväg i blurriga reflektioner under lyssningen blir mer regel än undantag. De fantastiska produktionerna talar dessutom sitt alldeles egna språk och inte ens den minsta aning av enformighet når mig någonstans på albumet.

Från den drypande ångesten i Fröken Anderberg, genom den trasiga reggae-slingan i Barrabas, förbi den närmast paradoxala stoltheten i L.I.M.B.O, en vag aning av det nästan overkliga beatet i Monster, till det dystra och melankoliska avskedet i Farväl. Allt varvat med mästerliga refränger. Ett värdigt avslut. Barrabas kommer garanterat hemsöka dig nattetid ett bra tag framöver. Så är det.

Jonas betyg:

André:

Jag har alltid varit kluven till Roffe Ruff. Å ena sidan är det gimmickgrejen med masken (ja, jag vet att det är seriöst menat, men ändå) och den förställda (?) rösten, men å andra sidan känns hann mer uppriktig än de flesta. Så när möjlighet ges att recensera det som sägs vara Roffe Ruffs avsked är det ju klart man tar chansen att verkligen bestämma mig – och detta innan de flesta ens hört plattan. Så det har blivit ett par intensiva dagar när jag lyssnat in mig på det han släppt hittills och det som landar den 28e.

Och han har vandrat en lång väg. Här på Barrabas, vid vägs ände, är de skämtsamma låtarna från första mixtapet Änna goa bitar så som bortblåsta när ångesten som dök upp i små sjok på Panter parken och blev längre skov på Ormar i gräset blivit det konstanta läget. Litterära och kulturella referenser trängs med socialrealism och realpolitik. Även då en del av hans teman har dykt upp tidigare är Roffe Ruff en tillräckligt skicklig berättare för att ge en ny vinkel och texterna är, om än göteborgscentrerade här och var, ändå inte ogenomträngliga (dissen till GBG:s starke man med ”skinn på näsan och psoriasis” i Prolog träffar för övrigt exakt där den ska).

Men om vi går tillbaka till (mitt problem med) hans röst så är bokstaveringsrefrängen i L.I.M.B.O. det tydligaste exemplet: röstläget är lite för begränsat för den sortens refräng (där kunde Rico Won eller Mächy kunnat göra ett inhopp istället för de, enligt konvolutet, uteblivna gästverserna) och i Så är det (idiologi) är Kapten Röds produktion för upbeat för Roffes svärta. Skulle älska en hårdare remix på den. Men samspelet mellan produktion och rap är i övrigt riktigt bra och allt som allt är det ett värdigt avslut för alteregot: fansen (som lär bli fler) får exakt det de behöver och Roffe får sitt sagt.

Andrés betyg:

Forum: Whoa recenserar: Roffe Ruff - Barrabas

Läs mer:

• Hofmästarn & Roffe Ruff – Panterparken EP
• Roffe Ruff släpper albumet ”Barrabas”
• Video: Roffe Ruff – En trappa ner
• Mächy – Boogversioner & skit vol. 2
• Roffe Ruff – Ormar i gräset