Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Underhundar

Christer:

Har det redan gått ett år sedan ETTFYRANÅNSTANS? Tydligen, men det känns som den släpptes för några månader sen vilket förmodligen beror på att den spelats (och fortfarande spelas) rätt flitigt. Därför blev jag (kanske omotiverat) lite misstänksam när det redan nu kommer en uppföljare. Vad skulle Underhundar innehålla? Rester? Något de bara stressat ihop? Två plattor med sammanlagt nästan 40 låtar på tolv månader är trots allt en rätt hög produktionstakt och med det ökar risken för slafsiga resultat. Jag kan försäkra alla som delar oron: ni har inget att oroa er över. Tvärt om har gruppen utvecklat styrkorna och polerat bristerna. Underhundar känns lite proffsigare i sin helhet. Det finns ingen artist eller grupp som låter som Stockholmssyndromet i Sverige och nu tar de sin musik till en ny nivå. Underhundar blastas ut från Botkyrka och är mörk, tung, humoristiskt och lite till på en och samma gång. Textmässigt lite mindre subtil och med ett varierande tempo smyger ingen låt förbi obemärkt. Det här är inget mindre än klockrent.

Christers betyg:

Viktor:

Produktionerna på Stockholmssyndromets nya skiva osar av smuts, funk och asfalt, precis som debuten, men på en helt ny nivå. Gruppen låter, som vi redan visste, som inget annat på den svenska scenen men nu tar det sin musik ännu längre och stundtals undrar man hur deras utvecklingskurva har kunnat gå i så skarp riktning mot skyarna. Det är nämligen inte bara produktionerna som har blivit ännu bättre, utan rapparna själva. Skizz leker med raderna som aldrig förr och tänjer på gränserna på ett såväl lekfullt som kreativt vis. Kompanjonen Starvin Marv ser alltid till att Skizz inte svävar iväg för långt när han kommer in med sin lite mer allvarliga stämma, och det är detta som i sin tur skapar den fantastiska balansen som är Stockholmssyndromet. Har du ett rejält ljudsystem så kommer denna skivan att göra sig utmärkt för just det, om inte, ja då har du äntligen fått en ordentlig ursäkt till att köpa ett.

Viktors betyg:

Matias:

Som en tiotalets version av The Latin Kings rör sig Stockholmssyndromet mellan feta götar, hamburgertallrikar med ris och pinsamma statusuppdateringar på Facebook. På Underhundar LP testar Skizz och Starvin Marv nya grepp med futuristiska beats och tydliga låtteman, och sammanfattningsvis kan man säga att det mesta har blivit bättre. Rappen sitter säkrare än innan och rimscheman är mer komplexa. Texterna är dock opretentiösa och lättkopplade, med den gamla typen av liknelsepunchlines man sällan hör idag. Starvin Marv vill till exempel inte se någon planka som kontrollanter och trollar dessutom bort orrar som Harry Potter. Texterna målar tydliga bilder med hög igenkänningsfaktor och lockar ofta till skratt. Produktionerna är stundtals tyvärr en aning monotona, som på titelspåret Underhundar. Andra gånger är de fantastiska med bubblande basslingor och för tankarna till G-funk, god öl och varm asfalt. Allra bäst blir det på spoken word-spåret Kärlek och slow tempo-låten Sockerfar. Trots att albumet vissa stunder blir monotont och jag saknar en tydlig röd tråd ser jag helhetsbilden som riktigt bra. Den som gillade ETTFYRANÅNSTANS? och Underhundar EP har en mycket trevlig lyssningsupplevelse framför sig när Stockholmssyndromet ser ett stort köttigt lårparti, igen.

Matias betyg:

Forum: Whoa recenserar: Stockholmssyndromet - Underhundar LP

Läs mer:

• Lyssna på snippets till Stockholmssyndromet – Underhundar LP
• Stockholmssyndromet – Underhundar EP
• Stockholmssyndromet – En schmutzig jul
• Lucka 9: Skizz (Stockholmssyndromet)
• Recension: Rikard Bizzi – Kärlek, funk & solidaritet