Timbuktu – En High 5 & 1 Falafel

Recensioner | Publicerad: 2008-11-05 19:18, 2 267 visningar

Det är länge sedan Timbuktu släppte T2: Kontrakultur. Åtta år sedan kartongkonvolutet med MVH och Pendelparanoia. Sedan dess har Timbuktu gått till att bli en av Sveriges största och mest folkkära artister. Det är intressant att följa hans karriär från debuten till nya En High 5 & 1 Falafel. Utvecklingen på varje skiva har känts fullständigt logisk och Timbuktu har vandrat längs en stig där han lyckats konstruera en alldeles säregen proggig hiphopstil. Förhoppningsvis tar stigen slut efter det här, annars är risken stor att det blir ökenvandring i framtiden.

Nej, En High 5 & 1 Falafel är inte så dålig men faktum är att det är Timbuktus svagaste skiva hittills.

En High 5 & 1 Falafel är inte helt oväntat politisk. Några ord av nyblivne presidenten Barack Obama inleder skivan på Tänk Om. Tänk om Obama kan förändra världen? Timbuktu som förresten har amerikanskt medborgarskap och röstade på Obama. Vidare sågar Timbuktu Alliansen och utförsäljningar. Han beskriver sig som en produkt till salu som lätt skapar skandaler i kvällspressen. Några delar kärlek, humor och lite droger (vem som helst kan göra snedsteg) kompletterar skivan. Textmässigt är skivan precis vad man kunnat förvänta sig med andra ord, Timbuktu kan fortfarande berätta en historia och säga vad han tycker.

Men en skiva handlar inte bara om texten och musikaliskt är En High 5 & 1 Falafel väldigt ojämn. Det är ofta trallvänligt men blir stundtals tråkigt och ganska jobbigt att lyssna på. Flera låtar är bara skräniga. Malplacerade dragspel (antar jag) i inledande Tänk Om. Timbuktu tar i för hårt. Välj mig väcker goda förhoppningar men faller på en jobbig refräng. Samma visa med N.A.P och Jag Vill Bara. Det känns inte riktigt genomarbetat. Är det här en person som släppt flera hyllade album?

Värst blir det i Säj Inte Nä Säj Jää där Timbuktu åtar sig rollen som trubadur och sjunger över en akustisk gitarr. Att leka trubadur är inte lätt. Den stereotypa (självutnämnda) trubaduren är han (alltid en han) som tror att han och hans gitarr, det är något som alla uppskattar i varje läge. Trubadurer tror att så fort en skara människor sitter samlade i en grupp, gärna på festival eller en hemmafest, och det finns en gitarr i närheten, då är det hans plikt att visa att han minsann kan spela gitarr och sjunga Cornelis eller Björn Afzelius-visor. Verklighetsfrånvaron är total när det gäller trubadurens höga tankar om sig själv. Eller är det möjligtvis så att trubaduren gillade att höra sina klasskompisar spela fiol på skolavslutningarna i lågstadiet? Jag känner nog inte någon som rusar efter vare sig trubadurer eller lågstadieviolinister.

Riktigt så hemsk är inte Säj Inte Nä Säj Jää. Timbuktu är turligt nog inte en tvättäkta trubadur men trubadurflörten når här sin yttersta gräns och det är skivans svagaste spår. Det blir alldeles för monotont. Konceptet med akustisk gitarr fungerar bättre i Tack För Kaffet med Dregen (300,000 nedladdningar på Pirate Bay) eftersom den har bättre riff och fart.

Efter att ha lyssnat på de första fem spåren börjar jag tröttna. Hittills är skivan en besvikelse. Men så plötsligt vänder det. På softa Mörkar, producerad av Chords, har Timbuktu lugnat ner sig. Borta är all skrikighet och hets. Titelspåret fortsätter i samma anda där Chords gör ett bra gästspel. Nu låter det faktiskt riktigt bra. Det är så här vi vill höra Timbuktu. Det svänger om funkiga Fubbick Fubbick och reggaetakterna i Dom Hinner Aldrig Ikapp får mig att bli gungande och jag njuter. Olympiska Spelen 2012 produceras av Embee och är ganska underhållande. Varför har det inte varit så här bra innan?

Min personliga favorit är avslutande 6an, med Frej och Supreme, som står i en klass för sig. Det är en elektronisk dänga som ger mycket mersmak. Helt klart ett element som Timbuktu behärskar mycket väl och det skulle vara väldigt intressant att se vad han skulle kunna åstadkomma med en hel platta på temat.

Sammanfattningsvis kan man säga att En High 5 & 1 Falafel efter en mycket tveksam start kommer tillbaka starkt och man känner igen den Timbuktu vi är vana att se. Förhoppningarna och förväntningarna är alltid höga när det gäller en av Sveriges bästa artister. Kanske är det en skiva som tar lite tid att lyssna in sig på, men jag stör mig fortfarande på samma saker efter flera genomlyssningar. Den stora svagheten är refrängerna. I SvD sa Timbuktu att det här är det album som varit skönast att göra, det har varit väldigt lite press. Det kanske är problemet, kanske behöver han pressen på sig för att leverera som han gjort i snart tio år? För En High 5 & 1 Falafel är väldigt ojämn och jag kan tycka att Timbuktu på många ställen har experimenterat lite för mycket.

Men något rätt gör han ändå, för kritiken till trots kan jag inte riktigt sluta gunga…

Christers betyg:

…den kortare kommentaren:

- Christer har många bra poänger i sin recension, men jag skulle personligen vilja sänka trean ännu ett snäpp på betygsskalan. Nu vet jag inte vilken platta som Göteborgsposten lyssnade på, men ställd i jämförelse med Timbuktus tidigare releaser så är denna utan tvekan minst övertygande hittills.

På sätt och vis tycker jag att denna dipp har varit på känn länge. Redan på 2005 års Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö märktes det att artisten var i behov av något nytt, och fjolårets Oberoendeframkallande gav väl knappast något rungande svar på tal. Båda skivorna hade givetvis sina stunder, men var fortfarande bara blotta skuggor av bitvis suveräna W.D.M.D (2002) och The Botten Is Nådd (2003).

Nu behöver vi i och för sig inte bege oss upp till JuJu Records kontor med högafflar och vässade spjut. Riktigt så illa är det inte. För trots det ovanligt svaga materialet på En High 5 & 1 Falafel så är Timbuktu en kompetent musiker med hög lägstanivå. Alla låtarna på nya fullängdaren håller godkänd klass, och vid något enstaka tillfälle också mer än så. Här upplever jag framförallt två problem. För det första känns det som att man tyvärr har hört det mesta förut, och då ofta också i en bättre tappning. Rapparens flirtande med andra musikstilar har dessutom börjat gå överstyr. Då jag alltid trodde att sidoprojekten Helt Off (med M.O.N.S och Chords) och Kamraterna (med Magnus Tingsek) täckte av och stillade detta behov, kommer denna ökade spretighet som en besvikelse.

Några av spåren förtjänar dock att lyftas fram, och här verkar jag och Christer rörande överens. Reggaedoftande Dom Hinner Aldrig Ikapp med isländska folkmusikbandet Hjálmar är en trevlig bekantskap. Samma gäller det sköna titelspåret En High 5 & 1 Falafel i vilken Chords – precis som så många gånger förut – står för en beundransvärd insats. Bäst är emellertid avslutningen 6an, där Timbuktus rap äntligen hörs i ett – för honom – någorlunda nytt sammanhang. Att han på samma låt sedan blir överglänst av den just nu glödhete Frej (som är aktuell med både Maskinen och Far & Son) får man väl köpa. På nåt sätt är det ändå ganska talande för resten av det här albumet.

Martins betyg:

Forumtråd: Recension: Timbuktu – En High 5 & 1 Falafel

Andra recensioner: DN (3 av 5), SvD (4 av 5) , Sonic (6 av 10), Aftonbladet (2/5), Expressen (2/5), UNT (3/5), Metro (3/5)

[buyalbum]Timbuktu[/buyalbum]

Läs mer:


E-post Twitter Facebook Pusha Bloggy Fler tjänster?