Form One – Behind Blue Eyes
När Form Ones debut Meet Johnny Rhino hamnade på mitt bord inför sommarnumret av Kingsize Magazine 2005 visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. 2000 års genombrottslåt Burning Rubber från den idag klassiska samlingsskivan Den Svenska Underjorden hade inte gjort något större intryck, och de då nya singlarna Here I Am, Kill That Noise och Jealousy hade – trots sin höga kvalitet – inte riktigt hunnit sjunka in ordentligt. Efter ett par dagars lyssnade stod det dock klart att plattan var en mycket stark historia som välförtjänt nog senare också nominerades till priset för bästa ”HipHop/ RnB/ Soul” på Manifestgalan 2006.
Nästan tre och ett halvt år senare sitter jag nu här med uppföljaren Behind Blue Eyes i mina händer och förväntningarna högt i topp. Hypen inför den här skivan har, vad jag vill minnas, helt klart varit större än förra gången det begav sig. Denna skillnad bottnar sig nog främst i det faktum att Form One är ett mer bekant namn idag för de flesta svenska hiphopintresserade (att han får öppna upp för Rock The Bells Tour 2008 är väl bevis nog), samtidigt som höstens mixtape A New Season (the prequel mixtape) förmodligen överraskade många med sitt oväntat starka innehåll. Men rapparen tycks även ha bestämt sig för att göra någonting helt nytt i musikväg. På hans myspace nämns det nya albumet i samma andetag som den gamla goda tiden när rappare i regel alltid hade något att säga och gjorde musik som betydde något. I grund och botten en sorts vision om låtar som inte bara underhåller, utan också utbildar och inbjuder till reflektion från lyssnarens sida. Musik som alla människor, oavsett ålder, kan relatera till. Kanske är det också därför som de amerikanska gästerna (AG från D.I.T.C, Sean Price från Heltah Skeltah, Chino XL m.fl.) som lyste upp Meet Johnny Rhino har bytts ut mot en betydligt anonymare uppställning på Behind Blue Eyes i form svenskarna Vincent, Hoffmaestro och Sasa Ling. Oavsett vilket har åtminstone antalet kaxiga rader och punchlines tonats ned i förmån för ett mera ödmjukt, moget och klarsynt budskap, där de personliga tankarna och frågeställningarna i göteborgarens inre har lagts i fokus:
So many thoughts and conceptions
Lost my affection like I lost my direction
Questioned, myself and my intentions
I always knew there were something
Something that I forgot to mention
So I promised myself I’d say it one day
Speak my mind and do it my way
Find me and get off the high way
Slow it down and move in my pace
This is my race schooling me
Had a sitdown with myself now I’m doing me
And I’m the one that’s always speaking the truth
That never gave up still teaching the youth
Preaching for fools but I’m keeping my cool
Stopped taking steps now I’m leaping into
The inner being of myself a place like home
Now I listen to myself, not afraid to say no
- Ur det inledande titelspåret Behind Blue Eyes.
I ovanstående låtcitat berörs en händelse som kom att ha en stor betydelse för Form Ones fortsatta karriär efter släppet av Meet Johnny Rhino, och därigenom också denna platta. I samband med att framgångarna med debuten lade sig hamnade artisten nämligen i ett läge där kreativiteten och suget för musiken försvann. Först ett och ett halvt år senare, lyckades han så till sist att hitta tillbaka till grunden, och återfann på så vis också kärleken till textförfattandet och hiphopen som konstform. Just dessa erfarenheter samt det grundläggande behovet av att få göra uttryck för de tankar och känslor som försiggår inombords återspeglas tydligt på Behind Blue Eyes. Vi möter människor som skjuter upp sina problem istället för att möta verkligheten och personer som inte upptäcker baksidorna med sin osunda livsstil förrän det är för sent. Folk som tillåter sig att bli offer för det materiella konsumtionssamhället när de i själva verket borde fråga sig vad som egentligen gör dem lyckliga. Personer som är lite väl snabba med att döma ut dem som de inte känner och som skulle må bättre av att både lära sig att förlåta såväl som att lära av andras misstag. 11 spår som avhandlar allt från stress, prestationsångest och osäkerhet, till vikten av att se och acceptera sig själv som den man är och våga ta kontrollen över sitt liv.
Ljudmässigt får vi ta del av ett mer avslappnat och tillbakalutat sound än på debuten, där kompisen och producenten Astma åter igen står för huvudansvaret. Favoritinstrumentet denna gång verkar vara piano, då det ligger i förgrunden för majoriteten av låtarna. Här fungerar singlarna Money, Away och Falling Down samt gratis-mp3:n Miss Stakes som en bra fingervisning om hur resten av verket låter. Uppskattade man någon eller flera av dessa låtar ska det alltså mycket till innan Behind Blue Eyes blir till en besvikelse. Personligen finner jag mig dock i något sorts gränsland mellan besvikelse och övertygelse. Visserligen är låtarna jämna, välpolerade och sammanhängande, men det lyfter liksom aldrig. Några av refrängerna är alldeles för uttryckslösa (hur tradig är inte Vincent på Money egentligen?) och jag kan sakna något bidrag med mer attityd. Var är de där hörnstenarna som man helt enkelt bara måste återvända till? Eller den där låten som bryter av mönstret genom att höja tempot? (Away är visserligen ett gott försök, men lyckas tyvärr bara halvvägs). Men visst, trots denna frånvaro når Behind Blue Eyes ända in i mål, och med lite perspektiv på det hela så tar den både Looptroop Rockers Good Things och Lazees Setting Standards från tidigare i år. Det finns vissa detaljer och ljusglimtar som verkligen tilltalar. Little London är exempelvis en utmärkt ballad och ärligt talat var det nog länge sedan kärleken porträtterades så klockrent som i Find A Way.
Ska man sammanfatta Behind Blue Eyes så känns den lite som ett steg fram, och två steg bak, även om vissa säkert kommer att hävda motsatsen. Det råder ingen tvekan om att detta var en platta som Form One behövde få ur sig för att kunna gå vidare, men i längden tycker jag ändå att han gör sig bättre när han går loss över lite mer klassiska hiphoparrangemang (med utpräglade breakbeats och tyngre refränger). Nu återstår väl bara frågan om det blir något pris på Manifestgalan i februari?
Martins betyg:
…den kortare kommentaren:
- Jag hade tyvärr ganska låga förväntningar på Behind Blue Eyes och det berodde helt på de två singelsläppen Money och Away som jag smått tröttnade på nästan innan jag lyssnat klart första gången. Dels p.g.a. att jag inte gillar vare sig Vincents eller Hoffmaestros röster / sångstilar (som ju hörts mången gång förut och av många ”olika” personer), men även p.g.a. Form Ones otyg med ganska osnygga upprepningar i Away (-way) och nästan stakande rap i Money. Bättre singelval hade varit Miss Stakes eller Find a Way (med Sasa Ling) som bägge griper tag i lyssnaren på ett betydligt behagligare sätt.
Lyckligtvis är Money och Away de enda spåren på skivan som jag inte riktigt orkar med, för resten av Behind Blue Eyes har en skaplig medelnivå, med några riktigt fina formtoppar i (tidigare nämnda) Miss Stakes, Little London och Feel (just Feel sticker ut lite extra genom att ha arrangerade stämmor istället för ett egentligt beat) och Astma visar att han är en av Sveriges bästa med de produktioner han skapar och i många fall kompletterar med studiomusiker.
Vanligtvis brukar det uttjatade konceptet med ”representera hemstaden”-låtar vara tradiga och ganska menlösa, men Form Ones kärlekssång till Göteborg i Little London bryter av det mönstret markant och är nog årets bästa ”slow jam”. Kanske för att det inte bara är en hyllning till staden, utan en ganska bitterljuv historia.
Som Martin skriver så saknas det dock lite tempo – de flesta låtarna är såpass lugna att med en annan låtordning hade det varit en perfekt insomningsskiva, men trots allt en insomningsskiva som hade givit upphov till årets (hittills) bästa drömmar. Den får med andra ord en stadig fyra.
Andrés betyg:
Forumtråd: Recension: Form One – Behind Blue Eyes
Andra recensioner: Göteborgsposten (4/5), Metro (4/5), UNT (4/5)
Läs mer:
- Martin Lindgren
- [email protected]
- Oracle på Whoa Community | http://www.youtube.com/user/WhoaCommunity