Alla lika inom hiphopens danskultur?
Hur ser det egentligen ut i avseende jämställdhet i dagens hiphopdanskultur och vart är det vi vill komma? Detta är frågor som har hamnat i fokus. Det är ju ett faktum att männen dominerar, men varför det ser ut som det gör har blivit allt mer ifrågasatt.
För ungefär ett år sedan smög ämnet fram i samband med en diskussionspanel under Urban Connection om hiphopdansarnas plats och status på scen i Sverige. Men min uppfattning var att ämnet knappt hann beröras innan tiden rann ut och andra frågor tog uppmärksamhet. Detta var också något som fler reagerade på och ämnet togs därför åter upp tidigare i år på ett diskussionsforum under evenemanget Celebration of Womanhood, ett tvådagars hiphopdansevenemang skapat av kvinnor för att ”fira kvinnan”. Men den här gången bestod panelen av enbart kvinnor – så också, nästan uteslutande, åskådarna. Kvinnor talade om hur de upplevde problematiken i en mansdominerad kultur och vad som står i deras makt att förändra. Även om åsikterna skilde sig åt så var det en sak som alla kunde skriva under på; dagens situation är ohållbar.
Något som jag och många andra har upplevt är att det alltid är kvinnorna som skuldbeläggs. Det är kvinnorna som inte tar plats och är fega. Både en del kvinnor och män talar om att det är kvinnorna som måste åstadkomma en förändring. Men är det verkligen så enkelt, att om kvinnorna står upp för sig själva så kommer allting att lösa sig? Jag tror att det är mycket mer komplicerat än så och därför ta upp några saker som jag tror är av yttersta relevans.
När en grupp är i minoritet – vare sig om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning – så blir minoriteten belastad på olika sätt. En grej är att gruppen ifråga inte bara får stå upp för sig själva som individer, utan även får axla ansvaret att representera sin minoritetsgrupp. Det här är något som jag har märkt av i dansen. Bl.a. är när en tjej dyker upp i en battle där majoriteten av dansarna är män så är hon inte längre bara dansare, utan hon är en kvinnlig dansare. Inte allt för sällan hör man ”give it up for the ladies” eller att applåderna flödar trots en halvdan insats från kvinnan ifråga. Nu kanske du tänker att ”ja, men det är väl bra att kvinnorna uppmuntras”. Jo, visst ska kvinnor uppmuntras men inte för att de är kvinnor, utan baserat på deras förmågor. Särbehandling, även om positiv, är inget som faktiskt är positivt eller upplevs som sådan av de flesta kvinnor. Att skilja kvinnor och män åt så tror jag till och med kan ha en negativ effekt på kvinnor. Jag vet att både jag och många andra vill känna att vi är värda den uppmärksamhet vi får.
Men det finns också förväntningar på hur kvinnor ska uppträda som dansare som också särskiljer män från kvinnor. En kvinnlig dansare berättade under diskussionsforumet på Celebration of Womanhood hur hon blivit tillsagd av dansare att dansa mer feminin house. Vid Urban Connection talade en manlig dansare om att kvinnorna behövde få mer plats då de bidrar med någon form av ”uppmjukande” effekt. Varifrån kommer dessa förväntningar? Räcker det inte med att kvinnor dansar, utan måste de också dansa på ett visst vis? Det är värt att tänka på hur bilden av de kvinnliga dansarna egentligen ser ut och om inte detta också kan påverka deras möjligheter att ta plats.
Vad är då männens roll i det hela? Jag ser det som så, precis som Spindelmannens morfar säger till sitt barnbarn: med stor makt kommer stort ansvar. Då män generellt sett har en dominerande roll inom hiphopdanskulturen – både gällande antalet dansare och ansvariga för olika typer av dansevenemang – är det mycket som står i deras makt att förändra och som jag även kan påstå är deras ansvar. En fråga som togs upp i samband med Celebration of Womanhood var vilka dansare som egentligen blev inbjudna till evenemang. I vilken utsträckning är det kvinnor? Det intryck som denna fått var att det var manliga dansare som prioriteras, men jag känner mig inte tillräckligt insatt för att kunna vare sig dementera eller bekräfta detta även om mitt intryck väger åt samma håll.
Jag upprörs av kvinnor och män som tycks vara så övertygade om det jag skriver nu är nonsens; att tala om att det är kvinnornas fel gör att förändring kommer att ske otroligt mycket mer långsamt. Jag menar, legitimerar vi männens roll i hiphopdanskulturen som naturgiven av kvinnors passivitet och totalt struntar i de maktstrukturer som finns bakom, hur ska då en förändring kunna ske? Och om inte ens kvinnorna själva tror på att makten ligger enbart i var individ själv, hur ska då männen förstå att det ligger något ansvar i deras agerande också? Om vi drar en parallell till ”den amerikanska drömmen”, där det talas om att alla har möjlighet att skapa sin egen framtid bara man kämpar tillräckligt hårt. Är det verkligen så? Finns det inte motsättningar beroende på varifrån man härstammar bl.a? Vilka förutsättningar man har? Är det inte, om vi drar paralleller till hiphopdanskulturen, ignorant att säga att kvinnorna ensam axlar ansvaret till sin framtid inom dansen?
Om vi slutligen fokuserar på evenemanget Celebration of Womanhood ifråga som jag vet har fått kritik från många olika håll. Gör inte detta typ av evenemang att man skiljer ut kvinnor från män, om man ska fira ”kvinnligheten”? Jag anser inte att det är så, utan snarare en avspegling av dagens samhälle; det är ju redan självklart att det finns en uppdelning och det här var en reaktion för att uppmärksamma rådande klimat. Evenemanget anser jag var något rent ut sagt behövligt och oundvikligt för att kunna få kvinnornas dans i rampljuset.
Men. Personligen tycker jag dock att arrangörerna val att helt exkludera män från diskussionspanelen kan ifrågasättas. Hur ska vi kunna förändra någonting om vi inte kan se på problematiken ur varandras perspektiv? Jag fick uppfattningen att det fanns någon form av rädsla för att fokus inte skulle kunna bibehållas som önskat, men är inte det att underskatta männen? Tanken att samla kvinnor för att få förståelse för varandra kan jag förstå på sätt och vis, men samtidigt tycker jag att man kunde ha tagit det steget längre. För även då män var välkomna att delta som åhörare, valde få att närvara. Hade det sett annorlunda ut om det varit en blandad panel i avseende kön? Hade det inte varit bra om fler män hade fått höra vad som sades där och fått bemöta den kritik som togs upp? Hur och när debatten kommer att fortsätta återstår att se.
Även om jag nu skriver främst utifrån situationen inom dansen idag, så ser situationen liknande ut för kvinnor rent allmänt i samhället och inte minst inom andra element inom hiphopen idag. Ser vi specifikt till hiphopen så var utgången redan från början att sudda ut gränserna i avseende etnicitet, men gällande kön och sexuell läggning känns attityderna ofta väldigt förlegade. Vi kan se bland annat hur hiphop-magasin objektifierar kvinnan och hur rappare målar upp homosexualitet som något bisarrt. Ibland undrar jag varför hiphopkulturen inte har kommit längre.
Medvetenheten är ett första steg till förändring, men det finns fortfarande en lång väg att gå; inte bara för kvinnorna utan också för männen.
Forumtråd: Alla lika inom hiphopens danskultur? Krönika på Whoa
Under den här veckan har streetdancefestivalen Into the groove huserat i Kulturhuset i Stockholm. Precis som det brukar, så väntar även här det bästa till sist; breakingen.
Bort från gatorna och in på klubbarna. Det är dags för breakarna i Göteborg och Stockholm att inte bara vara de där coola ”snurra-på-huvudet-dansarna” som ibland dyker upp i vimlet, utan att också starta upp klubboaser med breaking i fokus.
