Jag korsar vägar med så otroligt mycket musik varenda dag och det är inte alltid man har tid att lyssna igenom allt. Detta är självklart tråkigt, men det är den utvecklingen som internet har haft på mitt liv som lyssnare. Ibland kan det dock hända att man snubblar över artister som man aldrig tidigare hört talas om, artister som får en att släppa allt för en djupare analys. Då har man allt som oftast hittat ett litet guldkorn. Precis så var det när jag upptäckte Anton Axélo. Vi gjorde ett inlägg om hans senaste singel Stå upp för ditt kvarter här på Whoa och så snart som jag hade hört den låten var jag tvungen att höra mer. Så nu sitter jag här och ska tycka till om hans andra fullängdare Lycka i lösvikt, vilket gläder mig.
Det är ett härligt sväng i Antons musik. Vid första genomgången så finner jag mig ofta med att sitta och stampa takten eller nickande med huvudet, och blir många gånger imponerad av de levande produktionerna som varvas med syntar och trummaskiner. De känns inte alltid hiphop, även om de klart och tydligt är det. Istället känns det som att inspirationen många gånger kommer från alternativ pop eller dylikt. Så när gitarr, munspel och trumpet får föra fram hans lagom riviga röst på en ljudbild som sneglar utanför genren låter det, kanske inte nyskapande, men otroligt fräscht. Sen att progglegenden Mikael Wiehe gästar på Två strängar på min fiol kan kanske ses som ett bevis på att rapparen inte bara haft huvudet i hiphopsvängen, och detta är något jag uppskattar otroligt mycket.
Man ska inte tro att det alltid är solsken och jordgubbsglass trots den gungande ljudbilden. Anton tar upp ämnen som är både självutlämnande och allvarliga, men han gör det utan att det går till överdrift. Det finns ofta en balans mellan åsikter och erfarenheter, och på samma sätt som livet inte alltid är hundra procent allvar så behöver musiken inte alltid reflektera det som texterna beskriver. En tröskel man måste kliva över för att acceptera Anton är dock hans röst, som man måste lära känna lite innan man fullkomligt kan uppskatta den. När det väl är gjort så kommer man högst sannolikt att gilla de refränger där han sjunger lite släpigt eller när han rappar aggressivt om dagens samhälle. Det finns även en liten brist på avancerade rim, men personligen så är det inget jag hänger upp mig på i detta fallet, utan fokuserar hellre på helhetsbilden som är väl presenterad.
Kanske är det att jag inte har några som helst förväntningar på Anton Axélo som gör honom så bra. Kanske är det avgaserna från Göteborg som sitter kvar i blodet, på denna tillfälliga Karlskronit, som förvirrar mitt omdöme. Kanske är det bara så att Anton är bra. För faktum är att, för en person som mig själv som gillar att lyssna på genrer utanför hiphop, så känns Anton som en hybrid som passar mig perfekt. Bara att han lyckades få mig på kroken med en singel talar väl sitt egna språk.
Viktors betyg:
Forumtråd: Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt
BigDif är en hiphopgrupp från Lerum utanför Göteborg, bestående av rapparna Oscar Puleo, Simon Johannesson och Erik Loong samt deejayn Lennart Loong aka DJLenny. Efter 
