Whoa intervjuar: J-Son
Jag är sen, men Julimar Santos är ännu senare. Det är en blöt måndagskväll och jag irrar runt i Subtopia i Alby i jakt på studion där jag ska träffa J-Son. Tydligen har jag skrivit ner fel nummer eftersom rösten på telefonsvararen tillhör en kvinna i medelåldern. Moderna multimediamobiler gör lite nytta när ens abonnemang är från stenåldern och drar ett par kronor innan den meddelar att åtgärden avbrutits när man försöker komma åt mailen. Men förmodligen är det bara någon siffra som är omkastad så jag kör lite roulette och hoppas på det bästa. Det ringer åtminstone. Jag hör inte vem som svarar och sluddrar i ren panik ur mig en överdriven presentation.
– Tjena, vi blir lite sena. Har varit på möte inne i stan och sitter fast på E4an. Ber om ursäkt men vi kommer strax, säger personen i andra änden.
Lättad över att ha gissat rätt men föga förvånad över svaret. Det är bråda dagar för den albumaktuella göteborgaren. För drygt ett år sedan började låtar som Pretty Boy och Lookie Lookie spelas på radio och om bara några dagar är det dags för debutplattan Never Half Stepping (släpptes den 26 november, läs recensionen här). Det innebär allt annat än några åtta till fem-dagar och helgen i soffan.
En kvart drar förbi innan bilen rullar fram och vi går in i studion. Gänget från Same Blood Entertainment verkar ganska trötta allihop men J-Son är på bra humör.
Kan du berätta lite om Never Half Stepping?
– Plattan är en dedikation till min mamma som har gått igenom väldigt mycket. Hon började sitt unga liv som gatubarn i Brasilien. Det var en svår tid utan utbildning och skola och hon levde på ströjobb. När hon var 18 år fick hon mig och hon brukar säga det att det var det som fick henne att överleva och ta sig ur misären. Jag berättar mycket om hennes liv och hur hon har uppfostrat mig med sin mentalitet och sina tankesätt. Det har varit en lång resa. Hon har utbildat sig här i Sverige och kommit så långt i sitt liv. Jag är verkligen stolt över henne. Och då försöker jag ge henne en skiva som hon kan vara stolt över.
Det låter som en seriös ton.
– Det är en väldigt seriös skiva i och med att jag har väldigt mycket att berätta om mitt liv. Även min tidiga uppväxt i Brasilien var väldigt hård fram tills att jag flyttade till Sverige. Det är mycket seriösa texter. Men det är klart att skivan har olika sidor med kommersiella låtar, uptempolåtar och glada låtar för man har olika ansikten som artist. Man ska inte må dåligt av att lyssna utan den fungerar i alla situationer.
Tror du folk förväntar sig den allvarsamma sidan, med tanke på att dina två första singlar inte var direkt seriösa?
– Pretty Boy och Lookie Lookie var kommersiella låtar. Det var radiosinglar. Jag tror att folk som följer mig och min musik har hört mixtapes och annat och vet att jag är mångsidig och kan köra hardcore och kommersiellt. Men jag är en väldigt kommersiell artist.
Vad betyder Never Half Stepping?
– Det är att man aldrig ska göra något halvhjärtat. Jag har faktiskt funderat på det namnet sedan jag var 15-16 år. Så länge jag kan minnas har jag haft samma albumtitel så det känns jätteskönt att äntligen få ge ut det.
I Brasilien tillbringade J-Son mycket tid hos sin farmor i Salvador. Hans mamma var underbetald och överarbetad och fick bara ledigt på söndagar. För att få träffa sin son var tvungen att åka sex timmar med buss. Vändpunkten kom när hon träffade en svensk man och när J-Son var fem år flyttade familjen till Floda. Att byta stora, varma Brasilien mot lilla, kalla Sverige är inte alltid helt lätt.
– Det var väldigt omtumlande. Jag kommer ihåg att det första jag såg var snö och det var ju spännande. Allt är kul när man är liten men samtidigt var det ledsamt att lämna farmor i Brasilien.
Nästan ett decennium senare står J-Son på scen för första gången. Han är 14 år och är på ungdomsdiskot på Power House i Backa i Göteborg. Alla är där. Under en freestylesession bjuds J-Son upp på scen och kör till publikens glädje.
– Det var helt galet! Jag hade bara freestylat lite på skolgården innan och skrivit några texter. Och även om det inte var superseriöst efter det här så gick jag hem och skrev säkert åtta sidor med verser.
J-Son fick smak för att stå på scen började anmäla sig till talangjakter och ungdomsgårdar bara för att få uppträda. Det var det här han ville göra.
– Det är en sjuk känsla, helt obetalbart. Och det är samma känsla varje gång man får en bra reaktion.
Sen blev du en del av Rotten Gothen också. Hur hamnade du där?
– Glaciuz startade hela Rotten Gothen och han har alltid varit min mentor och vi har haft många år i studion. Han är mycket anledningen till att jag gör musik som jag gör. Han var där och la grunden. Rothen Gothen var de bästa från Göteborg. Det var något nytt, vi backade varandra och gjorde musik tillsammans. Det kunde inte bli bättre.
Vad gjorde du i musikväg under den tiden?
– Jag har varit studionisse i många år så det handlade mycket om att spela in track efter track. Jag tror jag har spelat in över 400-500 låtar. Man vill känna att man utvecklas och blir nöjd med sitt sound så jag tror att det är det jag har gjort under alla år. Samtidigt har jag släppt lite låtar här och var på internet, lite freestyles och varit med på lite remixes. Så jag har alltid varit aktiv inom musiken.
Vad betyder det att kunna släppa låtar på nätet?
– Det är kul. Man vill få feedback och höra folks reaktion. Man vill se vad folk tycker och även kunna uttrycka sig om man har ett budskap om man vill sprida det.
Hur mycket tar man till sig av det som sägs och skrivs?
– Jag tycker all kritik är bra kritik. Jag tar det inte så personligt om folk skriver skit om mig. Det är okej, alla får ha en åsikt och det är så det ska vara. Man kan inte bli arg på folk för att de skriver vad de känner.
I början av 2008 hamnade du på scen med Chamillionaire. Han verkade riktigt imponerad. Hur var det?
– Det var helt random. Jag var där för att kolla på honom den kvällen. Jag tror det var Sway från UK som också var där. ”You spit?”, frågade han. Vi snackade lite och så gick han bort. De skulle köra den här grejen när de tar upp folk som kör på scen och då kom Sway till mig och sa ”you gotta go up and kill it”. Jag bara ”öh, um, okej”. Så jag var helt oförberedd men det gick ju bra. De kom ner efter showen och tog en skiva.
Och ett par månader senare började alltså J-Son höras på radio med Lookie Lookie och Pretty Boy och spelade på bland annat NRJ in the Park och på Roskilde med Adam Tensta.
Sen dök du upp på samma låtar som artister som 50 Cent, Lil’ Wayne och Tomme Lee. Hur gick det till?
– Pitbull också, på hans mixtape. Det var genom samarbete med en kille som heter Bottom Feeder och jobbar för Shadyville. Vi släppte Same Blood Compilation och där hade vi en mixtapesingel som hette Dealer Shit och han älskade den. Så vi började jobba med Bottom Feeder och han skickade olika tracks och projekt från Florida som han ville att jag skulle jobba på och så jag la jag 50 Cent-refrängen och han älskade den. Samma sak med Lil Wayne. Och det är faktiskt tack vare RMH som linkade upp kontakten, så big up RMH.
Jag förstår att det är så här man arbetar idag, men är det inte lite tråkigt att inte träffa de man gör musik med?
– Det är alltid roligare att göra så, men arbete är arbete och får man en chans så tar man den i vilken situation man än är.
Tillsammans med Teddy Sky arbetar J-Son som låtskrivare under EMI och bland annat skrivit Olas listetta Sky’s The Limit. Men en större framgång får man nog påstå att gruppen W-inds med låten Hybrid Dreams fick. Inte hört talas om dem? Det hade inte J-Son heller, men det är en japansk popgrupp och singeln sålde 30,000 exemplar på två dagar i Japan.
Kunde ni ana att det skulle bli så stort?
– Nej, det är helt otroligt. För oss var det en chock och samtidigt jättekul.
Trivs du som låtskrivare?
– Väldigt mycket. Det är ett jobb samtidigt som det är utmanande och jag gillar att försöka överträffa mig själv. Det finns inget bättre än att kunna ta en pop/rocklåt och skriva den och få den att låta som en smash.
Är låtskrivandet en möjlighet att besöka andra genrer?
– Saken är den att jag ser inte bara mig själv som en rapartist utan som en musiker. Och musik är så stort. Det finns så många genrer och olika vägar att gå. Att skriva låtar är positivt även för mig som artist. Jag får inspiration och egna idéer när jag skriver åt. Jag är som en stor svamp, bara drar in en massa musik. Jag vill ju bli en internationell artist.
Har du fått någon respons utomlands?
– Vi har inte släppt något utomlands officiellt men vi har fått respons från Brasilien, USA, Europa, Australien och Japan. Internet är ju en stor plattform där alla kan höra din musik. Så vi har nått lite överallt.
Du beskriver din musik som urban pop. Vad innebär urban pop egentligen?
– Det är populär musik, mainstream music med en touch av urban. Jag kommer alltid blanda melodier och sång med rap så jag tror jag kommer plocka lite av det bästa och göra en god mix. Det finns så mycket talang här ute och jag tror att Sverige har en chans bli en internationell urban market.
Har du funderat på brasilianska baille funk?
– Jag har ju tittat mycket på den brasilianska musiken och kulturen. Det är något jag definitivt kommer blanda in i min musik men allt har sin tid.
Kommer du rappa på portugisiska då?
– Jag måste vara där ett tag först känner jag. Bli ett med kulturen och språket. För att just nu känner jag att ska jag skriva texter på portugisiska blir det nog inte hundraprocentigt. Jag är ju uppväxt här så jag har inte den fullt rätta grammatiska portugisiska. Jag pratar flytande och kan bolla om lite ord ibland men det är inte så ofta.
Finns det gränser för vad du inte kan tänka dig göra?
– När det gäller samarbeten finns nog inga gränser men när det gäller vad jag själv skulle sjunga är en annan sak. Jag tror inte jag skulle opera direkt. Men får jag göra någonting på mitt sätt från mitt perspektiv kan jag nog flip anything men jag försöker hålla mig till rätt realistiska genrer och gör den musik som passar mig bäst.
Inte Melodifestivalen med andra ord?
– Haha, jag tror inte jag skulle passa in där. Men jag hade skrivit för den.
Forumtråd: Whoa intervjuar: J-Son
Det har återigen blivit dags att julpynta Whoa och vi letar nu med ljus och lykta efter årets jullogga!
Nattmörkret har infunnit sig och det börjar bli allt kallare utomhus. Julstämningen kommer mer och mer för varje dag och julklapparna, julmaten och den varma gemenskapen med släkt och vänner väntar runt hörnet för de flesta av oss.
Det har blivit dags för oss på Whoa att fortsätta lyfta fram nya och intressanta förmågor från den svenska hiphopscenen. Denna gång i form av rapparen Alex-j och dennes mixtape Ljudet från orten, som är 22-åringens första fullängdare hittills i karriären.
Eftersom vi missade att rapportera om förra låten i Öris fängelsefredag-serie så lägger jag idag upp den som släpptes för två veckor sedan, samt den som släpptes idag. Den första låten heter Skulle aldrig och gästas av Marke. Den andra heter Riktigt tung och är producerad av Filthy.
Jag befinner mig i min firmabil på väg från Hisingen i Göteborg, radion är inställd på P3 och ut genom högtalarna ljuder något som jag inte känner igen. Att definiera vem det är som rappar på radion är omöjligt och det börjar göra mig rent utav förbannad. Vanligtvis så vet jag nämligen allt om allt vad gäller musik, inte minst om den hiphop som brukar spelas på P3. Stressen på grund av mitt arbete har gjort mig smått irriterad, men när jag kör in Tingstadstunnel och radiomottagningen plötsligt upphör, då kan man lägga till frustration på listan över mina nuvarande sinnelag. Med gasen i botten far jag igenom tunneln för att sedan skjuta mig ut i andra änden, just i tid för att höra vad det var som spelades på radiostationen.
Efter flera mycket lyckade remix/raptävlingar annordnade av