Första gången jag såg Promoe var på en bakgata i Stockholm. Det var en kombinerad kläd- och skivaffär som körde en rätt oannonserad spelning med det då nya och färska bandet Looptroop. Det var, som jag minns det, en rätt liten folksamling på gatan, de allra flesta verkade skeptiska och undrade vad bönderna från Västerås skulle kunna briljera med. När Looptroop väl körde igång blev det tyst i publiken. Grabbarna visste ju vad de sysslade med och Looptroop i allmänhet och Promoe i synnerhet vann en plats i mitt hjärta den dagen. Det var 1997 och nu, snart 12 år senare, är den platsen fortfarande tillägnad rapveteranen.
Under dessa 12 år har jag alltid hört folk som hävdat att Promoe borde köra mer på svenska, samma människor som ropat efter Jag sköt Palme eller Botaniska på livespelningarna, och jag har aldrig riktigt förstått vad de längtat så mycket efter. För mig har Promoe alltid varit grymmare på engelska än på svenska, och det var därför jag med skräckblandad förtjusning såg fram emot det första albumet på svenska; Kråksången. Rädslan för att bli besviken var överhängande och med singeln Svennebanan i bakhuvudet så kändes oron ändå befogad vid första lyssningen. Missförstå mig rätt, Svennebanan är en klockren låt, den sätter sig som ett plåster och alla från mamma till 13-åringen på bussen nynnar med, lyckligt ovetandes om den kritik som faktiskt framförs i texterna. Svennebanan kommer att spelas på vartenda dansgolv framöver, fulla människor kommer att älska den och ironin i det får mig att dra på smilbanden. Men oron skulle snart skingras, Promoe har återigen levererat det han är så bra på, en kritik mot samhället vi lever i, men på ett sätt som gör att alla som vill kan förstå det.
Albumet känns som en nostalgitripp över Promoes karriär, en nostalgitripp som slår an redan i introspåret Du kommer ihåg där de som uppskattat Promoe på svenska får ett ihopklipp av några av de mest klassiska raderna Promoe levererat på svenska. I Ondskan (gästandes av PstQ) finns den dystopiska känsla vi kunde finna på Government Music och i titelspåret Kråksången samt i Detta har hänt kan vi hitta likheter med låtar från Long Distance Runner där Promoe anammade en mer reggaeaktig ton. Detta har hänt är även en skön snabblektion i Promoekunskap för den oinvigde, där finns resumén om mannen bakom skägget och vi som varit med under årens lopp ler igenkännande åt glimtar av karriären. Men på samma sätt som Promoe utvecklats så har även hiphop gjort det och den rådande trenden med mer elektronisk hiphop märks tydlig. Tyvärr är det även det som i min mening sänker skivan som helhet. Halva skivan fastnar direkt men nästan hälften av låtarna håller inte samma kvalité. Det blir lätt lite småtråkigt och enformigt, och jag kommer på mig själv med att byta spår för att komma till mina favoriter. Undantagen finns dock, i låten Inflation som gästas av Afasi levererar Promoe på ett sätt vi inte hört förut. Det är elektroniskt, det är annorlunda och det låter bra, även om temat på låten känns som ett återkommande tema, samhällets förfall och Babylon.
Att Kråksången är en mer analyserande och inåtgående skiva än de tidigare märks tydligt, från att ha rappat om världen i stort så bjuder kråksången på en mer personlig Promoe som använder sig själv som referens för det han vill förmedla. Ett lysande exempel på detta är sista spåret Imperiet, som även är det spår som sätter sig allra bäst och även det spår där jag känner igen den Promoe jag en gång blev förälskad i. Låten är ett imponerande stycke kärlekshistoria, där Promoe behandlar uppbrottet med sin flickvän sen många år tillbaka och får oss att tänka till ordentligt. Han drar paralleller mellan imperier världen över och kärleken, behandlar ämnet med en personlighet som jag inte alltför ofta hört från Promoe och lyckas med konstycket att få en låt om ett jobbigt uppbrott att kännas som något man vill få tillägnat sig. Som helhet är Kråksången inte det bästa jag hört med Promoe, men guldkorn som Imperiet, Inflation, Mammas gata och Kråksången lyfter skivan och gör att den i mitt tycke är värd en 4:a i betyg.
Kristins betyg:
…den andra kommentaren:
Looptroop och Promoe har varit en stor del av min musikaliska uppväxt. Ända sedan Modern Day City Symphony och Sedlighetsroteln. Jag har alltid uppskattat Promoes verk på svenska, och jag blev ordentligt påmind om detta när han gästade låten Fruktansvärld på Timbuktus Alla vill till himmelen. Sedan dess har jag nästan längtat efter ett helsvenskt skivsläpp från Promoe. Men när det kom gjorde jag tyvärr som många andra och dömde ut albumet efter att ha hört Svennebanan, men jag måste tänka om. Jag har insett att Svennebanan är en så oerhört gränsöverskridande låt som utan någon som helst tvekan kommer bli sommarens låt och säkerligen remixas tio gånger innan 2009 är slut. Och vilket sätt är bättre att locka människor till din musik än en superhit?
Jag gillar upplägget av spåren på skivan som jag tycker är väl genomtänkt och jag får en känsla av att Promoe sammanfattar sitt liv, artisteri och sina tankar hittills. Promoe sammanfattar utan att fastna i den allt för vanliga fällan bland rappare – skrytandet – samtidigt som det blir nostalgitrippar i Mammas gata, kängor åt kapitalismen i Några nollor efter och allvarlig ordlek i Inflation. Mammas gata tillsammans med Detta har hänt är mina favoritspår på skivan. Promoe sa en gång (som samplats i introt) att det är för lätt att flowa på svenska och det märks, inte nödvändigtvis att han tycker det är för lätt, men att han har lätt för det svenska språket. I varje spår finns starka och insiktsfulla texter som levereras till synes helt obehindrat, som om Promoe pratade rytmiskt rimmandes konstant. Ta första versen i Problem som ett exempel.
När jag ska knyta ihop min recension så vill jag ändå göra det med lite kritik. Genomgående tycker jag inte att skivan håller lika hög kvalitet. Första hälften av albumet skulle jag säga är mycket bättre än den andra. Och spännande gäster som Magnus Betnér till trots så tycker jag inte att verket bjuder på särskilt många andra spännande inslag eller överraskningar. Hade det inte varit för att Promoe är så oerhört begåvad vad gäller lyriken och i sitt framförande hade jag plockat fram sågen och sågat rakt igenom. Kanske borde det inför nästa album svetsas ihop ett produktionsteam som kan motsvara Promoes kvalitet på rappen med en lika kvalitativ produktion? Med så många producenter som skivan innehåller blir det inte riktigt så bra som jag förväntade mig.
Jag kommer definitivt lyssna mycket mer på Kråksången och den är utan tvekan värd att införskaffa. Men den hamnar inte högst upp bland mina favoritskivor i CD-stället. Av mig får Kråksången en stark trea. Fyran uteblir eftersom jag inte tycker att den som helhet förtjänar ett så högt betyg, även om vissa låtar gör det.
Emils betyg:
Forumtråd: Whoa recenserar: Promoe – Kråksången
Andra recensioner: City 4/5, Dagens Nyheter 4/5, Expressen 3/5, Göteborgsposten 4/5, Groove 4/5, Svenska Dagbladet 3/6, Upsala Nya Tidning 4/5,
Supporta Promoe (och whoa)! Köp en låt eller skiva:
iTunes, CDON, Ginza eller Megastore
Swingfly är en av de fortfarande aktiva på den svenska hiphopscenen som varit med längst och arbetat med de flesta. Samarbeten på det tidiga 90-talet tillsammans med Christian Falk och riktiga radiobomber som Hey Boy med Teddybears Stockholm samt rock/rap-låten Winner med Ebbot från Soundtrack Of Our Lives är bara ett litet utdrag från Swingflys CV.
Max Peezay, även känd som Tom Piha i hiphopgruppen Fjärde Världen, släppte solodebuten Discokommittén i slutet av 2006 och lämnade i samband med det ett starkt avtryck på den svenska musikscenen. Inspirerad av den då blomstrande, engelska grimescenen, använde sig rapparen av en elektronisk ljudbild och ett högre tempo som under de efterföljande tre åren hunnit bli mer regel än undantag inom den moderna hiphopen.
2007 års mixtape Dikter ifrån bikten blev en jättesuccé med populära låtar som 
Gruppen Ri-Fa består av Shazaam, Tay Tay Dat Dude, Freezylocc och det nya tillskottet Smo Jo. Deras debutalbum Ri-Fa Madness släpptes gratis år 2007 via